tisdag 29 september 2015

Vredens dag – Magnus Alkarp

Jag är inte riktigt säker på att jag gillar den här boken, även om jag fann den intressant. Jag upplevde den som lite rörig och lade faktiskt undan den och läste en annan bok emellan, men så tog jag tag i den och började om från början. Nu gick det bättre.

Boken utspelar sig år 1973 med tillbakablickar till år 1944.

1973 är ett händelserikt år för den svenska nyhetsbevakningen: Norrmalmstorgsdramat, Sveriges kung dör och efterträds av vår nuvarande, riksdagen står inför ställningen 175-175, så det är inte konstigt om bokens händelser skulle ha utspelat sig utan att pressen uppmärksammat dessa. Men - berättelsen är fiktion, hoppas jag i alla fall.

I Stockholm kidnappas Simon Krezensky. Tre personer hittas mördade och alla har någon koppling till andra världskriget. I Sverige finns både krigsförbrytare och motståndsmän från kriget, men med nya identiteter och helt nya liv.

För mig är bokens behållning det sätt som Simon behandlar och intellektuellt leker med sina kidnappare. De tre kidnapparna framstår som tre fullblodsidioter, även om någon av dem har försonande drag. Rätt så snart fattar jag misstankar om Simons rätta identitet och någon riktig spänning ger mig inte berättelsen.

Små lustigheter infinner sig här och där. Jag kan inte låta bli att tänka på Leif GW när Thorgrim Lindqvist sitter på parkbänken och matar änder och när han deltar i ett debattprogram i TV. Och så påminns jag om Guillou i samma debattprogram.

Nu är jag inte någon läsare av romaner om ländernas underrättelsetjänster eller s.k. spionromaner, och det kanske förklarar mitt ljumma omdöme. Står det något om agenter på baksidestexten, brukar jag automatiskt välja bort den boken.


Tack Historiska Media för recensionsexemplaret!

Adlibris Inbunden Bokus Inbunden E-bok


måndag 28 september 2015

Stenhuggarens dotter – Ewa Klingberg

Boken är den sjunde delen i romanserien ”Släkten”. Delarna skrivs av olika författare och vi läsare får följa en släkt och en rings kringelkrokiga vägar genom släktled och århundraden. Böckerna är sinsemellan väldigt olika - jag bara läst två delar tidigare – den enda likheten är att huvudpersonerna är starka och självständiga kvinnor och handlingen förlagts i historisk miljö. Historien är nu framme vid andra hälften av 1200-talet.

Nu heter huvudpersonen Sissela Konradsdotter och är något så ovanligt som en kvinnlig stenhuggare. Hennes far är välkänd stenhuggarkonstnär och hans berömmelse gör att fadern kallas till kungen och Sissela följer med på resan.

Jag läste boken, men blev inte riktigt ”fast” i berättelsen. Det kändes som att läsa en veckotidningsroman och jag får lov att erkänna att jag läste den på så vis också, lade den ifrån mig rätt ofta och tog upp läsandet någon dag senare.

Jag tycker att den historiska förankringen väger lite för lätt. Visserligen finns här kamp om makten, frillor och frillobarn, men ändå är det svårt att få grepp om tidsepoken och de historiska personerna.

Språket i boken flyter lätt. Den är romantisk och den finner säkert många läsare som gillar den typen av berättelser.

Tack Historiska Media för recensionsexemplaret!

Adlibris Inbunden Bokus Inbunden 

lördag 19 september 2015

Kvinna inför rätta (Apple Tree Yard) – Louise Doughty

Louise Doughty är en författare jag inte tidigare läst. Det här är hennes sjunde roman och den har blivit översatt till mer än tjugo språk. Jag kan förstå det, den är oerhört intressant även om jag inte skulle vilja placera den i thrillerkategorin.

Berättaren är en mogen kvinna, Yvonne Carmichael, framgångsrik forskare inom genetiken. Hon blir kallad till Houses of Parliament och håller ett anförande i ett av utskotten, och just denna dag råkar hon på en man som av någon anledning, som hon själv inte kan förklara, intresserar henne. Hon vet inte vad han arbetar med, inte vad han heter och ändå följer hon med honom när han vill visa henne ett underjordiskt kapell. De har sex. De fortsätter att träffas och har sex på obskyra ställen. 

Yvonne är lyckligt gift och har utflugna barn. Hon hävdar bestämt att hennes äktenskap är lyckligt. Hur kan då detta hända? Kan man älska två personer eller bedrar hon sig själv?

Boken ställer många frågor och visar på hur en besatthet kan leda till en katastrof - men vad vi som läsare har att gå på är Yvonnes upplevelser, hennes uppfattning av älskaren, av familjen, av rättegången, av advokater, av åklagare, av vittnen. Jag hade nog gärna haft en annan ingång också, gärna fått både den äkta mannens och älskarens upplevelser.

Boken börjar i rättegångssalen, sedan berättar Yvonne bakgrunden, för att i bokens andra halva återvända till rättegången. Jag gillar sättet att berätta historien, att få en liten pusselbit i taget och att vilseledas lite lätt. Boken är ingen bladvändare, även om den triggar till fortsatt läsning. Jag läste den bitvis och det tog flera dagar. Yvonne ger oss många tankar och funderingar över verklighet och fantasi, att det som sker i vår egen hjärna kanske inte är den verklighet som andra uppfattar, och jag tänkte bjuda på ett litet kort citat:

”Jag kan inte tro att vi hade sex i Houses of Parliament. Jag kan knappt tro att vi hade sex över huvud taget. Den där intensiva känslan, yrseln i det hela, som om jag stoppat ansiktet i en bukett liljor med så ljuvlig doft att jag blev svimfärdig – det var så det var. Var det lycka? Var det allt det var? Eller var det ett slags beroende, av berättelsen, av dramat i det vi gjorde? Om det var en film var vi stjärnorna.”

Allt som allt är boken helt underbar, berättelsen skrider långsamt framåt, så den läsare som förväntar sig en förtätad spänning på varje sida kan bli besviken. Jag älskar boken, men jag tog mig an den utan att ha läst vare sig baksidestext eller andra omdömen och jag blev fast efter några få sidor. Jag skulle nog inte valt boken i bokhandeln, jag uppfattar omslaget som lite tråkigt. Men, nu har jag fått upp ögonen för den här författaren.


Tack, Forum, för recensionsexemplaret.

Adlibris Inbunden Bokus Inbunden E-bok

onsdag 16 september 2015

De försvunna - Caroline Eriksson

Caroline Eriksson har tidigare skrivit spänningsromaner baserade på verkliga historiska händelser. Jag har läst ”Djävulen hjälpte mig” som jag verkligen gillade skarpt. Nu har hon skrivit en spänningsroman som helt är hennes egen fiktiva berättelse.

Det börjar riktigt rafflande. En sommarkväll åker Greta, Axel och dottern Smilla ut till en enslig ö. Greta väljer att stanna kvar i båten, hon mår inte så bra, hon är gravid. Axel och Smilla går på upptäcktsfärd. Axel är en bra pappa och han och dottern ska utforska den spännande ön. Tiden går och de kommer inte tillbaka. Greta börjar leta på ön, hon ropar, men får inget svar.

Ett riktigt spännande upplägg. Ingenting är vad jag tror att det är, som läsare vilseleds jag hela tiden, men ändå är det för mycket psykologi för min smak. Jag kan inte identifiera med med Greta. Jag förstår henne inte. Hon handlar väldigt underligt när Axel och Smilla försvinner. Det är tydligt att hon har psykiska problem. Det finns något traumatiskt i hennes bakgrund. Hon är inte riktigt säker på vad som hänt och det är inte vi som läsare heller. När hon äntligen tar sig i kragen och gör en polisanmälan om att hennes man och barn försvunnit blir hon senare kontaktad av polisen som säger att enligt deras register har hon aldrig varit gift och inte heller har hon något barn. Men, borde hon inte för polisen ha uppgett både namn och personuppgifter för de försvunna? Skulle då inte polisen kollat om de existerade?

Den ena dimridån efter den andra läggs ut av författaren och till sist blir jag fast i overklighetskänslan. Greta ringer till Axels telefon, men kommer direkt till telefonsvararen. Efter några dagar ringer hennes egen telefon. Axels namn syns på displayen, men hon möts av tystnad när hon svarar.

Det är en historia med många bottnar, men trots att det är en ganska tunn bok, känns den för lång för min smak. Den är i välskriven och riktigt spännande för den läsare som känner att människans inre består av outforskningsbara, spännande djup.


Slutet är bra, allt får sin förklaring så långt det nu går. Tack för recensionsexemplaret, Forum, jag läste det trots min milda skepsis med nöje.

måndag 7 september 2015

Det som inte dödar oss – David Lagercrantz

Sällan har vi sett en aggressivare marknadsföring av en deckare, men jag gick ändå och köpte boken för jag var så nyfiken på att se om David Lagercrantz lyckats med att skriva en bra fortsättning på Stig Larssons millenniumserie. Det har han! Jag blev positivt överraskad.

Boken är spännande och karaktärerna känns igen. Det är upplyftande (om även overkligt) att läsa om denna stålkvinna eller vuxna Pippi Långstrump som Lisbeth Salander utgör. Ingenting biter på henne. Hon blir våldtagen, nerslagen och nu skjuten, men ett skottsår hindrar henne inte. Inte behöver hon läkarhjälp heller trots stor blodförlust – ånej – hon drar sig tillbaka med det autistiska barn hon räddat och slickar sina sår och kommer igen med förnyad styrka.

Tidningen är i gungning och Mikael Blomkvist svärtas ner och omskrivs som föredetting. Sent en natt blir han uppringd av en framstående vetenskapsman som säger sig ha sprängstoff-information om NSA och propsar på att Mikael ska komma omedelbart. Innan han hinner fram mördas professorn och Mikael får en skymt av den flyende mördaren.

Att en författare skriver fortsättning på någon annans verk är inget unikt. Tänk bara på de nyare Beckfilmerna som baseras på Sjöwall/Wahlöös personer. Ibland lyckas författare skriva en fortsättning, ibland inte. Donald McCraigs fortsättning på ”Borta med vinden” mottogs ju sisådär.

Jag vill påstå att författaren har lyckats! Det här är en deckare och tillika en blandvändare! Och boken lämnar öppet för en fortsättning även om den här historien snyggt knyts ihop.


Det här gjorde du riktigt bra David Lagercrantz!